Jag heter nästan Jenna

Jag öppnade bildörren, setg ut i regnet och tittade rakt framför mig på det röda trähuset som jag bott i de senaste tolv åren. Det är precis det här huset jag känner mig hemma i, och det är precis när jag känner att jag är hemma som jag inser hur skönt det var att vara borta. Klumpen i magen visste jag inte hade funnits där förut, men jag kände så väl igen den när den kom tillbaka. Den klumpen innehåller oro, väntade problem, saker jag måste göra och massor av ovisshet. Då var man hemma igen, är det söndag idag eller? Börjar skolan imorgon? Nähenej, just det. Men jag måste ha en massa läxor som jag inte har gjort som jag måste göra nu tills imorgon. Jag kommer inte göra de läxorna, men jag kan ju försöka intala mig själv att jag faktiskt ska. Det brukar kännas lite bättre.
"Åh vad skönt att vara hemma igen". Tycker du verkligen det, mamma? Jaha, då var jag kanske ensam om den här känslan. "Hm...".
"Klaga inte du har ju knappt börjat ditt sommarlov".
Sommarlov.
Jag smakar på ordet. Jovisst, det var så det var. Sommarlov. Sommarlov?! Herregud! halva sommaren måste ha gått vid det här laget, hur lång tid kan jag ha kvar på mig att försäka njuta? 5 veckor? Ingen tid verkar å andra sidan tillräcklig.
Vårat hus är väldigt vackert. Speciellt nu när rosorna blommar, klättrande upp längs husväggen. Och alla blommor i rabatterna som bildar en halvcirkel på framsidan av huset. Rosa, rött, lila, vitt, gult och blått är havet av växter. Resten är grönt. Gräsmattan, buskarna och träden. Fåglarna kvittrar. Jag har aldrig förstått varför folk tycker att fågelsång är så vackert, man kunde ju lika gärna lyssna på skrikande barn, och vem tycker om att höra på det? Men visst är fågelsången fridfull.
Så, varför får jag ingen ro på just denna plats?